Jag kan jag kan jag kan!!
När jag var ungefär två tollar hög så skulle jag precis som alla andra barn lära mig att cykla. Detta gjordes på tennisplanen hemmavid och när jag väl lyckade så skrek jag; Jag kan jag kan jag kan! Jag skrek tydligen så högt att grannfrun fick komma ut och se vad det var jag faktiskt kunde.
Inte allt för länge efter det så var jag orolig för att åka på semester för tänk om jag glömt hur man cyklade när jag kom tillbaka. Men det var ingen ko på isen om man säger så. Jag kunde cykla då och jag kan tydligen cykla nu med! Efter över två års vila var det dags att rasta den orangafaran i morse. Klockan 7.45 hoppade jag på cyklen och insåg att det kändes minst sagt ovant, men att jag kunde fortfarande. Det blev ingen lång runda ner till Checkpoint och tillbaka men det räckte. Om vi säger så här om jag varit en sockerkaka hade jag inte fått plats i kakformen. Jag är minst sagt ur form. På vägen tillbaka från Checkpoint insåg jag nämligen något intressant, vad som till synes verkar vara en obefintlig backe på raksträckan utanför GodBiten är i själva verket värsta långa och branta backen. Det kändes i a f så när jag kom cyklande.
Nu har jag haft lite välförtjänt paus för att mentalt kunna ladda för dagens studier!
Ha det bra och på återseende gott folk!
